hmm

För några dagar sen hittade vi en till snigel i vårt vardagsrum. På insidan av fönstret...

Och ikväll får vi middagsgäster. Kämppisens bror och hans flickvän. Så det betyder att vi (oj nej) måste laga god mat med efterrätt igen. Just som vi fick uppätet resterna av den goda maten vi bjöd två klasskamrater på på onsdagen. Men så är det. Ibland måste man bara uppoffra sig och äta sånt som smakar gott och är tillagat med omsorg. Så typiskt för universitetsstuderande...

Och angående mitt förra inlägg. Det är inte så illa som det låter. Det är trots allt den mindre viktiga delen av den här perjoden som lider. Mitt eget arbete och mina projekt lider inte av det här. Och min studio lärare är faktist bättre än förra året. Så allt går inte åt skogen fast det verkar så.

blärkgh

Alla har vi råkat ut för dåliga lärare nångång. Men mina research practice lärare för den här perjoden är nog ett av de värre fallen jag varit med om (research practice är en av våra kurser och går ut på seminarier, essäskrivning och en del konstnärligt arbete).
I början tänkte jag att de bara var lite ineffektiva. Vi gick inte så snabbt igenom saker på timmarna och de pratade mycket oviktigt sinsemellan (lärarna). Men när det sen börjar verka som ett undantag att gå igenom texterna vi skulle läsa före seminarierna och sedan diskutera så blir man fundersam. Jag förstår att det kanske inte alltid är så lätt att få en grupp ointresserade trötta elever att diskutera en text de inte har förstått hälften av. Men lärarna borde väl ändå försöka. De borde kanske åtminstone själva ha läst texten före lektionen börjar och kunna förklara den för eleverna. Och ifall det är ett ämne som inte automatiskt väcker en massa starka åsikter så borde en lärare kanske förbereda frågor som möjligtvis kan väcka någon slags diskussion. Då menar jag något annat än bara "What do you think about that?".
Jag blir bara lite irriterad när man måste vänta 45 minuter på att de som är sena kommer och att lärarna hinner planera klart dagens program där på stället efter att vi egentligen borde ha börjat redan. Och när man sen ska försöka förstå när någon flummigt och vagt svammlar igenom innehållet i texten vi hade som läxa att läsa och det låter som om persomen antingen inte har läst texten själv eller aldrig studerat en enda gnutta pedagogik i hela sitt liv så blir man inte gladare. Det hjälper inte heller att det som tog två timmar att gå igenom långsamt och o-organiserat kunde ha varit över på en timme. För att inte tala om våra en och en halv timmes matraster som vi får mitt i dagen medan vi väntar på att måsta gå tillbaks klockan två och fortsätta göra saker som lärarna verkar hitta på an efter. När allt det här skulle ha kunnat skötas på två timmar på förmiddagen.

Men förra måndagens utflukten till London tar nog priset. Jag åkte inte dit. Det berättar kanske någonting.
Vi hade blivit utlovade information och en plan på vilka museer och gallerier vi skulle besöka. Det skulle skickas ett mail åt oss en vecka före utflykten. Men mailet kom på söndag kväll klockan åtta (dagen före vi skulle åka till London) och där stod inget annat än att vi skulle träffas klockan 11 i Tate Modern nästa dag. Så jag skrev ett artigt men bestämt svar och förklarade att jag inte tänkte komma.
Jag hörde senare av en av de få som hade tagit sig dit att lärarna hade varit sena och att de inte hade några som helst planer på nåt program för dagen.
Skulle mailet ha kommit tidigare skulle jag nog ha kunnat kolla upp vad som pågår i konstväg i London just nu och gått omkring där på egen hand. Men jag tänkte inte börja göra det sent på kvälllen dagen före. Dessutom var jag så sur i det skedet att jag definitivt tänkte strunta i alltsammans.

Nu är det inte många seminarier kvar och jag hoppas på att de här lärarna är bättre på att hjälpa en med att skriva sin essä än vad de är på att försöka hålla en lektion. Så det värsta är väl över. Men åtminstone har mina läsare nu något att göra en stund när de ska plöja igenom den här textmuren.

Foton!

Jag lovade att visa lite bilder. Så här har ni lite bilder. Hoppas att ni alla inte blir alltför förskräckta när jag berättar att jag har börjat experimentera med abstrakta foton och att jag kommer att använda vissa av de här fotona som motiv för målningar och teckningar. Man måste pröva på nya saker hela tiden för att det inte ska bli tråkigt.

För övrigt så kan jag berätta att ifall man vill se mer av mina bilder så kan man titta på mina nya bloggar: http://pemmiphotos.blogspot.co.uk/ och http://pemmipaintings.blogspot.co.uk/
På den ena lägger jag upp foton och på den andra har jag ritade bilder. Det betyder inte att jag helt kommer att sluta med bilder här. Det kommer bara at finnas fler och mindre meningsfulla bilder på de andra bloggarna.

foton och värme

Idag satte vi på värmen här i huset. Så nu känns det nästan som bastu här nnär man går omkring i sina dubbla och trippla klädlager med tofflor till. Hur kan 20 grader kännas så varmt? Jag menar det är ju bara fyra grader mer än 16 som det har brukat vara på kvällarna hittills...

Idag har jag också tagit några hundra foton. Jag har nämligen lånat en kamera från skolan och en del utrustning från en bekants bekant. Så jag har experimenterat med tre olika objektiv och en såndän specielblixt som sitter fast i kameran med en sladd så att man kan rikta den hur man vill. Dessutom har jag använt objektiven både på rätt led och bakfram. Och jag är inte färdig ännu. Tänker utnyttja tillfället nu när jag har allting här. Så snart får ni se lite nya bilder igen.

konstigheter

Här lever jag och har det bra fastän jag är lat med att uppdatera bloggen.

Skolan har äntligen börjat på allvar. Vi har fått våra utrymmen som vi får jobba i och en del texter att läsa för våra seminarier. Så nu är det bara att börja jobba då.


Har ni någonsin hittat en snigel på väggen inomhus? En sån dän ganska stor och svart... Nä, inte jag heller. Så jag blev lite förundrad när jag hittade den. Det är ganska fuktigt inomhus i engleska hus, men inte tycker jag att det är så fuktigt att sniglar sku trivas.
Ett annat mysterium här i huset har varit det att vi en dag hittade en muminplanch på vår dörrmatta. Någon måste ha slängt in den genom vår brevlucka, men vi hade ingen aning om vem. Tills vi förra veckan fick reda på att det var en av våra klasskamrater som hade hittat den och kommit att tänka på oss som är från Finland. Sen hade hon kört en sväng förbi oss när vi inte råkade vara hemma och stuckit in den genom dörren. Snällt av henne.